Tyck rätt om tv-serier

Malte Persson är tveklöst mer bildad än jag och alla andra, och framför allt är han mycket trevligare. Han är rolig, charmig och svårförutsebar i en avundsvärd mix. Därför är det med enorm tillfredsställelse jag kan konstatera att Malte i sin krönika i Fokus häromveckan har fel.

Tv-serierna är inte det minsta överskattade. Tvärtom har ingen hittills lyckats formulera hur överlägsna de faktiskt blivit all annan form av konstnärlig och intellektuell stimulans. Den som kommit närmast är Brett Martin i den utsökta reportageboken »Difficult Men: Behind the Scenes of a Creative Revolution«, som jag ska försöka tvinga Malte att läsa.

Ingen har påstått att tv-serierna är den nya romanen. Eller jo, mängder av skribenter har faktiskt påstått just det, men det som avses är inte nödvändigtvis att de håller en genomgående högre nivå rent konstnärligt, utan att de har ersatt romanen som utgångspunkt för vardagliga samtal om samhället, alltså om människans plats i den större gemenskapen. Detta beror delvis på att folk har ont om tid, som det brukar heta. Men tv hinner alla med, särskilt när man nuförtiden kan titta när man vill. Jag tror dock att tidsaspekten har en annan sida, nämligen förlagens överutgivning av böcker. Det är inte lätt för någon, vare sig man hör till branschen eller inte, att veta vad man ska läsa. Och vad man än läser är det ändå ingen annan som har läst samma bok.

Ta bara den enorma succén »Frihet« av Jonathan Franzen. Jag vet inte hur många gånger jag försökt rädda ett hopplöst samtal genom att fråga om motparten har läst detta breda, lättillgängliga och otroligt omskrivna mästerverk. Det har hon aldrig. Aldrig någonsin. Ibland tror jag att jag är den ende i hela världen som har läst någonting av Franzen, att jag ingår i ett bisarrt pr-experiment där jag blivit drogad och hjärntvättad av marknadsavdelningen på ett perverterat utomjordiskt bokförlag. Ibland undrar jag om boken ens finns. Jag tror att jag har läst den, men för varje medmänniska som knappt verkar ha hört talas om boken tvivlar jag alltmer på mitt minne.

Det tv-serierna gör – yrvakna som de är i gryningen av sitt eget oväntade uppsving – är att gå tillbaka till klassikerna. De, snarare än experimentlystna romanförfattare, återvänder alltså till de urgamla frågorna om moral och personligt ansvar, om frigörelsens närhet till fegheten; om hur svårt det är att skilja mellan plikt och förräderi, mellan ren illvilja och aningslös lust. »The Wire«, som Malte tack och lov verkar tycka om, har dragit detta allra längst. De flesta andra serier vänder sig till Balzac och Zola och Dickens, till 1800-talets realistiska projekt. Men »The Wire« går ända tillbaka till den grekiska tragedin och bygger hela tiden på att människan aldrig kan ändra på den ordning som gudarna har instiftat. Hos Aischylos kallas detta för revolt och hybris. I »The Wire« kallas det för att vara fucked från ruta ett. Samma sak.

Man kan gnälla om att tv-serierna bokstavligt talat inte vet när de ska ta slut och därför ofta tuggar på i tomma intet. Men det skär sig något ohyggligt när en serie bestämmer sig för att knyta ihop säcken på värsta roman- och filmmanér. Det grövsta exemplet är nog »Top of the Lake«, vars första fem avsnitt är makalöst bra – och så går sista avsnittet och stryper ihop allting så hårt att man undrar om någon annan tog över hela produktionen. Någon som inte begriper sig på mediets nya möjligheter. Den öppna arkitekturen, för att tala datorspelsspråk, är en vacker lyx vi har vant oss vid.

I dag kommer jag ut med en ny bok, första delen i en serie. Om den beskylls för att vara tv-mässig tar jag det enbart som en komplimang.